mammastinkan

Med risk för att härma dig Linn så måste jag nog också skriva min förlossningsberättelse. Det är ju trots allt det största ögonblicket i mitt liv också:) So here it goes:

Jag gick upp 334 kilo med Lowe (eller minst 24) och var mot slutet stor som en pansarvagn. Ville inget hellre än att han skulle komma ut men icke! Han var planerad till den 24/2 men ploppade inte ut förrän den 9/3. Alltså ca 2 veckor efter beräknat datum. Jag trodde dessutom att han skulle "sno" min födelsedag som är den 6/3 och vilket han i och för sig gärna hade fått göra, bara han tittade fram någon gång. Hade lite försiktigt födelsedagsfika på söndagen när jag fyllde och när jag vaknade dagen efter den 7/3 så hade det börjat. Kommer ihåg osäkerheten. Vad är värkar och vad är förvärkar? Hur mycket vatten kommer när det går? Hur ser den där jävla slemproppen ut? Var för övrigt livrädd för slemproppen! Hade föreställt mig den som någon stor äcklig manet som skulle forsa fram ur underlivet. Blä:( Hur som helst så var det ju värkar jag hade och vet att jag tänkte att "om det här är förvärkar, då dör jag" för det gjorde så jävla ont. Ringde förlossningen och fick dom klassiska tipsen. "Bada eller duscha", "försök att sova" mm. Det där sista. Försök att sova. Troligt värre. Tänk er själva att ni har värkar som gör så ont att man vill slå nån på käften hela tiden med ett tidsintervall på mellan 20-5 minuter. Som mest gick det alltså 20 minuter mellan och som minst 5 minuter. Man får ju inte komma in till förlossningen förrän man har regelbundna värkar och det ska vara mellan 3-5 minuter då hela tiden. Det hände aldrig mig och jag visste att mamma hade det likadant. Men jag visste ju dock inte då att det inte skulle bli mer regelbundet. Efter 36 timmar hemma fick jag ÄNTLIGEN komma in och kolla så att allt var ok med bebben i magen i alle fall. Dom trodde att jag skulle få åka hem direkt men det sket jag i i det läget. Ville bara in till sjukhuset och kolla. Vattnet gick ju heller aldrig på mig som man hade föreställt sig att det alltid gjorde innan. In till sjukhuset och mäta värkarna. Fortfarande oregelbundna och på väg att skickas hem när jag frågar om dom inte i alle fall kan kolla hur öppen jag är? Okej sa hon och tjoffade upp i mitt allra heligaste. "Ojdå..du är ju öppen 6 cm så dig kan vi inte skicka hem"..."+ Du såg så fräsch ut så du lurade oss alla". Jaha så det är så det ska vara. Man måste se ut som ett jävla vrak för att få föda. Förlåt henne dock ganska fort efter komplimangen om att jag var fräsch och gick för att handla proviant. Vi hade det allra viktigaste med oss redan. OLW Dillchips och päronfestis. Köpte lite lösgodis och choklad också. In på ett förlossningsrum och vänta...och vänta...och vänta lite till. Tyckte mest synd om Stoffe som fick sitta i en liten fotölj och försöka sova. Jag var ju rätt så ompysslad ändå. Jag kände mig lite som en långvårdspatient. Folk kom in och rullade en åt sidan, bytte lakan och trosor. Dom osexigaste trosorna i världshistorien men ack så sköna efteråt. Snodde med mig minst 20 par hem + 30 vuxenblöjor:) Anledningen till allt bytande av allting var för att dom stack hål på min fosterhinna för att vattnet skulle gå. Det forsade och slutade aldrig forsa kändes det som. Hur som helst så kollade vi på några filmer och efter ca 44 timmar så orkade jag inte med värkarna längre. Nu var det dags...min rygg har aldrig gjort så ont och jag var redo att ge upp. Som i koma låg jag och väntade på min efterlängtade epudralbedövning. Fick lite panik när dom inte lyckades sticka mig i handleden. Venerna sprack gång på gång men till slut så fick dom till det. Kommer ihåg när jag sen fick bedövningen. Ett sipprande gudasänt serum som spred sig som en ängel i svanken och ryggen. Det bästa beslutet jag har tagit och efter det var jag som en ny människa. Stoffe var i chock och jag var supersocial. Kändes som om jag hade kunnat springa ett maraton nästan:) Efter ytterligare 48 timmar var det dags för krystvärkar. Åh jävlar vad det tryckte på! Kändes som om jag skulle skita på mig och det gjorde jag också. Haha...bjuder på den! Stod med en rulator för att huvudet skulle vrida sig rätt och kämpade emot. I panik så sa jag till Stoffe att jag inte kunde hålla emot och till slut så kom den en korv. Haha..ni kan inte ana vilka krafter vi pratar om här. Skrek att han skulle öppna fönstret eftersom jag skämdes så och fick skamset ringa på syster Lotti. Hon bytte på mig som om det var naturligast i världen och sen var det dags att föda. Det gick rätt bra fram till sista krystet. Då var jag på väg att lägga ner och skrek "det går inte"...men det gjorde det. Dom absolut sista krafterna och sen sa det bara plopp! Sjukt hur lätt dom glider ut när dom väl kommer! All smärta försvinner och att sen sy i hugget känns som en baggis. Hade mest lite skrapsår eftersom han kom ut med superman posen...handen först:) Vet att jag var i chock efteråt och tänkte att jag var världens sämsta mamma som inte grät när han äntligen låg där på mitt bröst. Men det var så mycket. Så mycket människor på grund av skiftbyte och Stoffe röt till som en vargpappa och undrade va fan det var så mycket folk där inne för! Älsklingen:) Den kvinnliga läkaren som kom in och skulle sy ihop mig frågade om jag hade varit uppe och sminkat mig. Hon tyckte också att jag såg fräsh ut. Älskade henne:) Hur troligt var det att jag hade varit uppe och sminkat mig. Jag låg svettig med särade ben och gid vet vad där nere...en geggig bebis på bröstet och klockan var 06:14! Jo men visst..jag va uppe och sminkade mig snabbt där mellan att han kom ut och hon kom in! Eeeh. Det var mina lösögonfransar som jag hade då som förvillade henne. Inte lätt.

Sen när det bara var vi och allt hade lagt sig lite kunde man inte slutta titta på denna underbara lilla varelse. Att man var mamma kände superskumt och samtidigt mysigt. Kärlek från första ögonkastet för både mig och Stoffe. En kärlek som växer för varje dag som går och som kommer fortsätta växa!